*Läs: Gick vilse
Denna helg var vi sugna på att lämna stan, trampa lite stigar och andas skogsluft. Vi packade en rygga med de vanliga förnödenheterna (i mitt fall choklad) och körde ut mot Nättraby och Skärva Naturreservat. Vi har besökt både den magnifika herrgården och gårdsbutiken fler gånger tidigare, men aldrig testat att gå Skärvaleden. Det är kanske den konstigaste och minst charmiga leden vi gått.
Vi valde att ställa bilen på första parkeringen och gå grusvägen in till Gårdsbutiken. Härifrån fortsatte grusvägen ett bra tag uppåt och förbi Verstorp och sedan in i skogen. Grusväg är inte roligt hörni, särskilt inte i öppet landskap som här. Leden vidare var väl märkt som alla ARK56-leder, men oerhört ”ulendt” som det heter på norska (jag försöker alltid hitta ett bra svenskt uttryck, men har så långt inte lyckats. Anyone?) Terrängen är svårframkomlig helt enkelt. Självklart ingen fara för en gammal norsk fjällget som mig – jag tänker främst som en varning till andra 🙂 Nu tog vi oss fram längs vackra gamla stenmurar och valde ARK-leden mot St. Vörta. Sedan vek vi av efter Gravlöse och genade rakt över mot Sjuhalla Gård. Ny tråkig grusväg, men åtminstone i vacker miljö.
Snart är vi nere vid Sjuhalla Brygga, ett underbart ställe och ett stopp på skärgårdsbåten ”Axel”s färd till/från Nättraby. Här börjar förvirringen på riktigt för oss utan lokalsinne. Var tog skyltarna vägen? Och hur tar vi oss ut igen från gräddhyllan Sjuhalla med alla sina flådiga hus (ja, vi är lite avundsjuka ;)?
Mitt inne i villaområdet står det ett rådjur som verkar känna sig väldigt hemmastadd. Vi kommer i alla fall rätt nära innan den skuttar iväg till nästa trädgård. Till slut går vi samma långa väg tillbaka längs asfaltvägen och kommer tillbaka på leden, som så småningom tar oss till parkeringen.
Bock på Skärvaleden. Vårt råd: börja med några andra naturreservat och leder. Du hittar länkar till fler i vårt ARK56-inlägg. God tur!
