Efter ett par dagar med intensivt stormande och snöande har ett fantastiskt tjockt vitt snötäcke lagt sig över Karlskrona och vi längtade efter att få komma ut och få lite motion och frisk luft igen (ok, jag har inte lidit av att ligga på soffan, läsa och käka chips heller 😉 ). Min man, som är uppvuxen på skidor, längtade ut i spåren och jag var otroligt sugen på att följa med. Som jag tidigare berättat ägnade jag min tid åt konståkning som ung (läs: Bambi på hal is) och har därför haft isen som arena istället för snön. Idag var alltså dagen då jag för första gången(!) i mitt 40-åriga liv skulle åka skidor.
Inför besöket letade jag information kring bemanning, uthyrning av skidor etc och det var inte helt lätt. Först och främst för att jag faktiskt inte visste (eller hade glömt bort) att det hette Vintersportcentrum, trots att jag tidigare bott i Rödeby sisådär 33 år. Den första Facebooksidan jag hittade visade sig enbart gälla Rödebybacken, det är alltså två separata föreningar som har hand om backen respektive längdåkningsspåren. Men efter en del klickande hittade jag äntligen informationen jag sökte på Rödeby Vintersportcentrums facebooksida. I ett av deras senaste inlägg fanns tydlig info om både skiduthyrning, grillplatser, parkering och kostnader.
Här hittar ni information från respektive förening beroende på vad ni vill åka:
Längdskidor: Karlskrona SOK (hemsida) se Facebooksida ovan.
Alpint: Rödeby Alpina klubb (hemsida) eller Facebooksida
Det var nästan fullt på parkeringen när vi kom upp till Rödeby idag. Den härliga vindfria dagen hade lockat ut både barnfamiljer, motionärer och vana idrottare. Många höll till i pulkabacken bakom Dackestugan, några stod och grillade intill stugan medan merparten var ute i spåren. Karlskrona Skid- och Orienteringsklubb (SOK) hade skyltat snyggt redan från parkeringen och upp till stugan.
Terje hade – såklart – egna skidor och pjäxor medan jag planerat att hyra utrustning på plats. Man gick helt enkelt in genom en dörr på baksidan av Dackestugan för att ställa av sig skorna, hämta ut pjäxor och betala hyra av utrustning samt spårkostnad. Därefter gick man ut via en annan dörr (för att undvika krock med andra på väg in) och provade ut skidor och stavar. Ett väloljat maskineri utfört av engagerade och glada föreningsmedlemmar.
TIPS! Inför vårt besök hade jag läst att man kunde förbereda sig genom att ladda ned appen Outby för att betala, så det var snabbt och smidigt ordnat.
Vi älskar ju att vara i skogen och att kombinera skog och skidor var ju rena drömmen. Det var absolut ovant att stå på skidor men med min tålmodiga man vid min sida gick det över förväntan. Vi inledde med två korta övningsvarv vid startområdet innan vi åkte ut i spåren så att jag skulle få känna på hur jag skulle åka, böja på knäna, stanna etc. Lätt otålig gav jag mig sedan på 3 km-spåret. Hur svårt kunde det vara?
Ärligt talat. Efter 200 meter hörde jag hjärtat dunka i öronen, kämpade med andningen och hade mjölksyra i armarna. Det hade kanske underlättat om man tränat iallafall en gång under de senaste tre åren (okej, fem…). Jag hörde själv hur trist jag lät när jag flåsande stannade och sa: Jag kommer nog inte klara det här! (Jag känner ju dessutom väl till spåret, jag har gått otaliga rundor längs denna slinga och vet att det kommer en jobbig backe på slutet).
”Det är ok att bryta, men vi kan väl åka en liten bit till först” lockade Terje
Jag avskyr att vara en party pooper så jag gick med på att kämpa på en bit till och plötsligt passerade vi en skylt som visade att jag fixat den första kilometern, sedan 1,5 och det blev bara roligare och roligare. Och det gick bra.
”Jag är imponerad, tänk att du klarat dig såhär långt utan att…” började Terje och sekunden senare låg jag på marken. Japp, jag ramlade (han jinxade 😀 )! Efter att ha fått ordning på skidorna och hjälp av Terje var jag snart på banan igen.
Nedförsbackarna var såklart absolut roligast. Jag har aldrig varit rädd för att ramla så jag tryckte på med stavarna för att få upp farten och knäböjde djupt på vägen ned. Mitt i sista backen var det en sväng där det först var en ganska stor nivåskillnad på de två spåren till att de sedan suddades ut helt och någonstans där tappade jag balansen. Missnöjd med att ha ramlat två gånger tackade jag nej till att få hjälp upp av Terje. Kunde jag ramla själv kunde jag minsann resa mig själv också. Därefter kom den – den stora uppförsbacken.
Vi stannade och tog ett andetag sedan satte vi fart, och vet ni vad…? Det var faktiskt mindre ansträngande att ta sig upp på skidorna än vad jag minns att det tidigare gjorde till fots. Jag tror minsann att det får bli fler gånger i spåren. Men inte imorgon som min man hoppats på 😀
