Har vi fått en ny kulturfavorit i Oslo?
Sofie och jag fortsätter bocka av häftiga upplevelser i Oslos kulturliv och nu har turen äntligen kommit till Munchmuseet! Som norrman är jag ju uppvuxen med denna artist som efter sin död blev känd över hela världen, först och främst genom sitt måleri ”Skriet”. Edvard Munch växte upp på Grünerløkka i Oslo, liksom min farfar gjorde en generation efter. Munch ligger begravt på Vår Frelsers Gravlund, vid St. Hanshaugen, området där jag växte upp.
2008 bjöd Oslo kommun in till en arkitekttävling för byggnationen av ett nytt Munchmuseum i det nya området Bjørvika, där även nya Oslo Opera var planerat att öppna senare. Tävlingen blev vunnen av den spanska arkitekten Juan Herreros från Estudio Herreros. Förslaget har skapat debatt bland Oslos invånare sedan och delar fortfarande befolkningen i två läger.
Vi älskar Oslo Opera och vi älskar det nya Deichmans Bibliotek än mer. Var det möjligt att Munchmuseet skulle bli en ny favorit? Sedan förra besöket i Oslo har det (självklart) sprungit upp några nya byggnader, öppnat nya restauranger och etablerats nya coola upplevelser. Det blir än mer uppenbart när vi tar oss förbi Operan. Först uppenbarar sig museet i hela sin imponerande storlek. 15 våningar högt, med en knäck på fasaden längst upp, så de tre översta våningarna lutar sig ut och mot oss. ”Munch” i stora bokstäver är helt rätt i Insta-tider och vi är självklart inte mer än människor 🙂
En liten bro över en av de många anlagda kanaler i området, tar oss rakt till museets entré. En rätt blygsam entré tycker vi, och det samma gäller lobbyn på gatuplan. Den obligatoriska museibutiken (i vanlig ordning köper vi med en poster som minne), garderob och café – vi har liksom sett det förut. Så långt är vi inte så imponerade. Och när vi ska köpa oss en dricka i caféet innan vi fortsätter, så sjunker humöret ett par snäpp. 40 kr för en 0,33 Cola och 105 kr för ett stycke kaka? Skojar ni med oss? Vi är duktigt törstiga, får svälja vår stolthet och punga ut våra svenska pesetas.
Museet rekommenderar att förhandsboka biljetter och få en ”time slot” för att säkra plats, så det har vi gjort. När vi har hämtat ut vår papperslapp med en qr-kod på, så får vi komma in på området bakom entrén och skanna oss genom en ”tunnelbane-spärr”. En tavla visar vad som finns på de olika våningarna och vi gillar den starka röda färgen som går igen på museets information. På varje våning händer det olika saker och vi tar oss uppför rulltrappan till första utställningen. Vår första reaktion här ”backstage” är att det rätt tråkigt. Varför har man inte fyllt väggarna med Munchs verk? Kanske vill man att besökarna enbart ska njuta av utsikten? Och apropå utsikt – den blir bara bättre och bättre, men det kommer vi tillbaka till.
Snart går tavlorna i varandra och vi känner, som på de flesta museer att vi närmar oss mättningspunkten. Det är mer än våra magar kan säga, så vi bestämmer oss för att ta en paus och försöka hitta en lunchrestaurang. Ett stort plus är nämligen att biljetten är öppen hela dagen och tillåter obegränsad in-/utpassering.
Ostrukturerade som vi är, så har vi självklart inte beställt bord någonstans, men ger oss optimistiskt iväg. Precis utanför ser vi något som liknar en italiensk restaurang. Vi har tur och kyparen ”Devil” visar oss upp trappan till ett bord med utsikt mot museet. Bilen står i tryggt förvar över natten i ett av Oslos svindyra parkeringshus, så vi passar på att beställa in husets prosecco medan vi väntar på maten. Ett riktigt fynd! Frisk, fruktig och rikligt med bubblor. Sofies vitlöksallergi får som vanligt italienare att himla med ögonen men de dubbelkollar mer än gärna att hennes lunchval inte ska ge några obehag. Kycklingsalladen är delikat och enligt Sofie mycket god. Detsamma är min fisk- och skaldjurssoppa (med vitlök!) men den serveras i något som mer liknar en dessertskål. Som tur är får vi rikligt med focaccia och aioli till.
Nu är vi redo för rond två av Munch och tar oss åter in i museet. Vi har kommit till våning 10 av 12 och här väntar oss en riktig överraskning! Vi kommer in ett helt mörklagt rum, det är knappt så vi ser var vi går eftersom vi kommer direkt från solljuset utanför rummet. Tung, mörk musik fyller öronen och när ögonen har vant sig till mörkret, så ser vi att det finns en biosittning, där man kan lyssna på musik och kolla på ett antal av Munchs tavlor. Musiken är ett beställningsverk på 56 minuter av det norska black metal-bandet Satyricon. Äntligen något som sticker ut i detta museum, tänker vi, och sitter kvar ett tag, medan den tunga, dystra Munchstämningen får fylla våra sinnen.
Längtan efter Oslo-solen på utsidan blir snart för stark och vi stegar ut i ljuset för att ta rulltrappan vidare uppåt i bygget. I 11:e etage hittar vi ”Hjärnlabyrinten”, en interaktiv upplevelse främst för de minsta. Här uppmanas barnen att rita på väggarna, leka i labyrinter eller bara vila i någon av de många grottorna. Sofie tar fram barnet i sig, kryper in i en av grottorna och taggar #resesugen på golvet 🙂
Sista våningen, mellan restaurangen och baren, får man antingen ta en separat hiss eller trappa. Så når vi till slut takterassen. Det ska sägas att Restaurant Kranen är riktigt inbjudande, med enorm takhöjd och en av de bästa utsikterna i Oslo. Men väl uppe på toppen, bleknar även den. Vilka vyer! Vi köper ett gäng drinkar och njuter av sällskap och Oslo en lång stund.
