Hösten är här, solen skiner och vi behöver luft och motion. Tonåringarna tackar i vanlig ordning nej till det spännande helgnöjet att åka till ett naturreservat för att fota och promenera. Oftast sover de fortfarande när vi är tillbaka 😀
Vi packar vår vanliga rygga, plockar upp Naturkartan och väljer ut Knösö naturreservat som dagens utflyktsmål. Tanken är att vi ska beta av dem i Blekinge först och sedan jobba oss vidare… Eller, vi kör dem i Blekinge först och jobbar oss sedan vidare med landets olika nationalparker i första hand. Knösö i sig är ingen ny plats för oss men tidigare har vi främst besökt platsen för att sola och bada.
Reservatet hör till det fantastiska nätverket av bl.a vandringsleder i Blekinge biosfärområde – ARK56. I vanlig ordning tar vi en snabb titt på översiktskartan för att se om det finns något som lockar lite extra längs leden (exempelvis en utkikspunkt) innan vi börjar gå. Skogen i Knösö naturreservat består till stor del av ek och bok och även om jag gillar alla trädsorter så blir ju dessa sorter (ihop med lönn) några av de vackraste under hösten i mitt tycke.
Även om vi älskar sommar, sol och barfotaliv är hösten ändå speciell. Iallafall de där få vindstilla soliga dagarna när luften är hög och klar och träden bjuder på en färgexplosion utan dess like. Naturen är verkligen magisk på så många sätt. Det är här vi hittar några av de bästa motiven, tid att andas och energi till att orka med allt det där grå som tyvärr också kommer med den här årstiden. Här finns lugnet och här föds inspirationen… och de blandade känslorna över hur jag numera trivs bättre i fotriktiga outdoorskor än snygga klackar 😀
Det jag äskar mest med att bo i Karlskrona är närheten till havet. Som jag nämnt tidigare i bloggen är det svårt att känna sig instängd när man är omgiven av hav. Det är en lyx att ha gångavstånd till en badbrygga på sommaren eller att ha möjlighet att njuta av en solnedgång från en strand eller en bänk närsomhelst på året.
Även i naturreservatet har vi havet intill under vår promenad, eller ja, delar av den iallafall. Vyerna från bergen längs havet är fantastiska och vi blir sittande en stund och bara njuter. Av utsikten, sällskapet, lugnet och det skvalpandet ljudet. Tänk att ha både stad, skog och hav runt knuten. Det är lyx för oss.
Vi går längs den lövträdkantade leden och torra löv i glada färger frasar under våra fötter. Här och var erbjuds olika riktningar i varierande färgkoder och vi gör som vi brukar – går på känsla! Har man inget mål är man aldrig vilse (åtminstone är det något vi som saknar lokalsinne intalar oss). Vi passerar fler fina platser att slå sig ned på och bestämmer oss för att nästa gång vi ger oss ut tar vi med trangiaköket och kör lunchen ute. Finns det något som smakar bättre än mat lagad (och äten) utomhus?
Vi har sedan länge insett att om vi ska gå för att motionera så får det bli utan kamera. Idag stannar vi tätt som tätt för att fota och plötsligt har vi hamnat på en mindre väg. Vad hände med vandringsleden? Nåväl, vi förstår att den förr eller senare kommer att ta oss tillbaka till parkeringen och fortsätter vår promenad. Och mycket riktigt. Snart är vi tillbaka vid bilen, med en kamera full av bilder, kroppar fyllda av energi och ett sinne fyllt av lugn. Najs!
