När min man tog mig med på en roadtrip genom Skåne hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle bli så hänförd av den vackra natur som vårt avlånga land har att erbjuda. Hur varje del av landet har sin charm och sina kännetecken. Jag älskar att bo mitt i skärgården hemma i Karlskrona. Med havet på gångavstånd, oavsett vilken riktning jag väljer när jag går hemifrån. Inte heller är det långt till vare sig skog eller land. Men så kommer vi till Skåne och där miljön är en helt annan. Böljande landskap, kossor som står och betar på olika nivåer i hagarna. Adjöss till platta landskap – hallå levande, böljande konstverk! Och vallmo, så mycket vallmo. Vi kom precis rätt tid på året för att få se naturens egna konstverk fullkomligt explodera längs slätterna
Målet för dagen är ett besök vid Ale stenar och jag märker snabbt att vi inte är ensamma om den planen. Överallt cirkulerar bilar med besökare som desperat letar efter en parkering och som tur är lyckas vi hugga en plats från någon som precis ska lämna platsen. Det är nästan olidligt varmt när vi börjar gå längs vägen som först tar oss till Kåseberga hamn, men vi klagar inte. Vi njuter av varenda sommardag vi kan få, dessutom är vi sådär olidligt (för omvärlden) förälskade att inget kan bli jobbigt.
Längs vägen passerar vi en pittoresk liten by med små butiker fyllda av hantverk och souvenirer. Vi stannar till en stund och kikar lite närmre i en av dem men väljer sedan att skynda vidare så vi hinner med vad som är tänkt att bli dagens huvudattraktion: Ales stenar.
Väl framme vid hamnen och foten av trappan upp mot Ale stenar överväldigas vi av ytterligare ett blomsterhav. Vi stannar och njuter av utsikten en stund och knäpper av de obligatoriska semesterbilderna innan vi påbörjar vår väg uppför backen.
När vi tagit oss upp för backen och följt vägen vidare till skeppssättningen Ale stenar har vi nästan smält bort helt. Svarta byxor och tröja var definitivt inte rätt val av kläder denna dag. En dag kanske jag lämnar min comfort zone och vågar mig på både beiga kläder och mönstrade tyger, who knows 🙂
Men tillbaka till Ale stenar. Visst är det ett imponerande stycke historia vi står framför men det som imponerar på oss allra mest är ändå utsikten över havet. Både det stora blå och det röda vallmohav vi passerat på vägen upp. Jag har sagt det förut och säger det igen. Jag älskar havet, jag älskar frihetskänslan det ger mig. En känsla av att världen ligger öppen att utforska.
Befinner man sig i en känd och vacker fiskhamn är det såklart fisk som står på menyn. Vi valde varsin fiskburgare på menyn och tog maten med oss en bit upp på backen istället för att sitta på uteserveringen. Vi får helt enkelt inte nog av all fantastisk vallmo och vill dessutom sitta lite för oss själva och prata om dagen och våra intryck i lugn och ro (ok, man sitter inte direkt avskilt intill vägen upp för berget mot Ales stenar, men man sitter utan bordsgrannar). Burgarna smakade precis lika fräscht och gott som de såg ut och var väl värda varenda krona.
