Naturreservatet är lätt att hitta och har en liten parkering precis intill huvudleden. I vanlig ordning stannar vi till vid informationsskylten för att få en överblick över området. Varför vi gör det vet jag egentligen inte. Vi följer ju aldrig några leder till punkt och pricka och det är mer regel än undantag att vi plötsligt står mitt i skogen, långt borta från närmsta led 🙂
Vi börjar iallafall att följa vi backen upp och in i naturreservatet. Längs med vägen löper ett dike med fruset vatten som längre fram tinar upp och blir till en porlande bäck. Hur ljuvligt är inte det ljudet? Solen tittar fram och lyser upp vägen för oss. Trots de kyliga vindarna och snön som ligger kvar på marken känns det som vår i luften. Vi vill gärna tro att den är på ingång iallafall.
Ganska snart kommer vi till en trevägskorsning. Alltid dessa beslut. Var ska vi börja? Men så ser vi att en av vägarna leder till en utsiktsplats – say no more!
Vi följer den lilla backen upp mot utsiktplatsen, genom en vacker lövskog som säkert är helt trolsk under våren och sommaren när löven är gröna och täta. Snart ser vi en skylt som visar att vi ska svänga av mot höger och ut på klippan. Här och var ligger tunna lager av snö och på vissa ställen, där den tinat upp, är det lite lerigt men överlag är det smidigt att ta sig fram.
Så kommer vi ut på klippan och… WOW!
Hav, is, skärgård, höjd! Allt det där vi gillar. Frihetskänslan som infinner sig i kroppen varje gång jag ser hav. Jag har sagt det förut och säger det igen:
Om man är omgiven av hav kan man aldrig känna sig instängd!
Hade det varit mindre vind och mer värme hade vi kunnat bli kvar här uppe hela dagen. Men kylan biter och vi är ju här för att både uppleva och röra på oss. Vi vänder tillbaka ned för stigen och går i riktning mot vattnet. Även om våren och sommaren inte är här riktigt än har vi inga problem med att föreställa oss hur den årstiden ser ut på den här platsen. En stor gräsmatta sträcker sig ned mot havet och här finns både wc, en rejäl grillplats och en midsommarstång. Löven har sedan länge vissnat men det är lätt att tänka sig hur människor i alla åldrar glatt dansat runt den.
Vi sätter oss på en bänk närmast havet. Andas in doften av tång (är det bara jag som har lite hatkärlek till den doften? Den luktar inte väldigt gott, men fortfarande… den doftar haaaaav!!!), tar några bilder och njuter av ögonblicket. Intill oss löper en vandringsväg genom murar och över betesmarker. För tillfället finns inga betande djur här men spåren efter dem ligger lite här och var (japp, jag menar b*js).
Jag slås av hur häftigt det är att kunna gå genom skog och betesmark, kantad av vacker stenmur, och samtidigt kunna se havet (hm…är det mitt ”nyligen passerade 40-strecket”-ego som pratar..? ;). Det är lätt att bli hemmablind och glömma att närheten till havet inte finns överallt.
Vi hinner inte gå långt in på leden innan vi hittar en ny grillplats. Den här gången med ett rejält vindskydd och vedstaplar intill. Det ser välskött och fint ut. Solen värmer gott, vinden har avtagit och även härifrån har man utsikt mot havet.
När vi fortsätter längre in och upp på leden lämnar vi havet bakom oss och omges enbart av träd, berg och betesmark. Det är inte en människa i sikte och det enda vi hör är fågelkvitter. Min man som alltid haft ett stort intresse för fåglar stannar upp för att urskilja vad det är för fågel vi hör (och det slår mig att det var ännu längre sedan han passerade 40-strecket än mig 😀 ). Så ser han dem – ljuvliga vackra domherrar.
Plötsligt dyker det upp något som sticker ut längs leden. Ett torp, eller en torpgrund, flera stycken ser det ut som . Jag snabbar på stegen, ivrig att få utforska närmre. Terje stannar till vid informationsskylten och läser om historien bakom torpet medan jag andäktigt kliver in i resterna av det som en gång varit någons hem. Tänk att någon byggt det här utan alla moderna hjälpmedel som finns idag. Vilket slit. Jag känner mig alltid väldigt bortskämd när jag blir påmind om hur generationer innan oss slitit för sådant som vi mer eller mindre tar för givet idag. Jag tittar, funderar och fantiserar innan jag till slut går bort och läser historien bakom platsen. Glad över att det finns folk som berättar och bevarar.
Glada, upprymda och med något hög puls (jag har verkligen sämst kondition) går vi mot bilen. Terje är fikasugen och jag pinnar på för att hålla jämna steg. Finns det bättre motivation än fika? Ikke! Nästa gång äter vi den på utsiktsplatsen men idag blev det ett stopp på Jämjöhallen följt av bilfika.
