Som barn åkte jag konståkning. Det blev många timmar i ishallen men ytterst få på en frusen sjö eller en tillfälligt spolad plan utomhus. Jag var nämligen rädd om mina skenor. När jag, runt 13 års ålder, valde att sluta med konståkningen klev jag av isen för gott. Jag hade helt enkelt tappat lusten och i takt med att åren gick bestämde jag mig för att det var bättre att leva i tron på att jag faktiskt kunde glida fram någorlunda graciöst över isen, än att inse att jag var tillbaka på ruta ett – som Bambi på hal is.
Men så för en tid sedan kom den vackraste av vintrar till stan. Hela ön bäddades in i ett tjockt vitt täcke och Borgmästarfjärden frös till is. Från en dag till en annan fylldes skärgården med folk som åkte skridskor, spelade hockey, drog pulkor och t.o.m körde moped över isen. Det gick helt enkelt inte att motstå en åktur. Med skakiga ben, i ett par lånade och något stora skridskor, sköt jag ifrån och gled ut över isen….
Jag kan lova att bristen på övning inte gick obemärkt förbi, men oj vad roligt det var! Innan dagen var slut vågade jag mig på att både snurra och hoppa lätt (läs: skutta).
Skridskoäventyret gav mersmak och några dagar senare var vi på plats på isen igen. Denna gång iklädda skor och med fika i ryggsäcken. Målet var att dricka alla hjärtans dag-kaffe i solen på Ljungskär. Den lilla ön med kruthuset som vi under sommaren blickar ut mot när vi går en promenad längs vattnet eller dricker ett glas vin på Scandics magiska uteservering. Det var en lika delar härlig som läskig känsla att gå över havet och befinna sig mitt i skärgården. Att se staden från havet istället för tvärtom. Även denna dag var fjärden full av liv och aktivitet. Någon hade plogat fina breda gång- och skridskostråk och vi gick en sväng ut förbi Dragsö och Brändaholm innan vi till slut parkerade oss i solen på Ljungskär. Tänk att kunna gå runt mellan öarna i Karlskrona skärgård – på fruset vatten!
Det var fler än vi som ville fika i skärgården denna dag och rätt var det var såg vi en ung man komma gående över isen med ett tre våningar högt kakfat i handen. Han slöt upp till ett gäng studenter som satt en bit ifrån oss och verkade fira någons födelsedag. Under tiden som vi satt och fikade kunde jag inte undgå att höra hur en av männen frågade sina svenska studiekamrater om hur de visste när det var säkert att gå på isen, varpå en av tjejerna skrattade till och svarade: När alla andra gör det! Jag flinade igenkännande då det är ungefär den måttstock jag själv har haft, dock har jag aldrig sett tillräckligt med människor på en frusen sjö eller ett fruset hav för att själv våga mig ut. Denna vecka är alltså den första i mitt vuxna liv som jag vågat mig ut såhär långt på isen.
Precis som med bad- och båtvett är det viktigt att ha isvett. Jag satte mig därför och googlade efter kring tips på vad man ska tänka på och hur man ska agera om olyckan är framme. Issäkerhetsrådet hade många bra tips kring detta, så känner ni, liksom jag, ett behov av att ”läsa på” lite så så kan ni kika där.
Nu ska jag fortsätta njuta av vår vackra vinter här i skärgården. Karlskrona som för mig alltid känts som en sommarstad, blev helt plötsligt även världens mysigaste vinterstad.
